“Ett sätt att växa som människa och ett sätt att stå ut som människa”. Så sammanfattar Kent Wisti skapandet och konsten.
“Ett sätt att växa som människa och ett sätt att stå ut som människa”. Så sammanfattar Kent Wisti skapandet och konsten.
Foto: Ida Asplund Ådahl
Dela
Tweet
Skriv ut
Skicka e-post

Kent Wisti: "Jag vill inte ta på mig rebellrollen"

Är prästen och konstnären som blivit uppmärksammad för satiren


Kent Wisti

Bor: I Lund.
Ålder: 46.
Familj: Fru och tre barn.
Aktuell med: Utställningen KYSS i Sofia Albertina kyrka, Landskrona t.o.m 13 augusti.
Dålig ovana: Glömmer snus på handfatet.
Gör helst på sommaren: Spenderar tid med familjen.

SOMMARPROFILEN. Att vara präst, konstnär och satirtecknare är inga konstigheter för Kent Wisti.

– Att vara präst, för mig, är en konstnärlig disciplin, säger han.

Han har varit präst i 14 år, satirtecknare i fyra. De gråskaliga figurerna med vassa kommentarer om olika samhällstrender och fenomen har gett över 50 000 följare på Twitter. Enligt Kent Wisti blev det bara så.

– Jag hade en app i telefonen jag kunde rita i och en jag kunde skriva i och resultatet kunde jag dela med kompisar, säger han.

Nu syns hans teckningar återkommande i olika tidningar. ”Gubbarna”, som han kallar dem, tecknas utan sammanhang och får mening med snabba associationer. Ibland genom en ingress, eller bara rubrik i en tidning.

– Det ligger i satirens natur, att man inte behöver ha hela analysen. Det får vara grovhugget och svartvitt, säger Kent Wisti.

Men även om hans teckningar har hyllats vill han inte ta på sig en hjälteroll.

– Jag vill inte ta på mig rebellrollen heller. Att jag skulle vara modig på något sätt stämmer inte, jag är inte alls utsatt. Jag får inget näthat, inget bajs i brevlådan. Jag är en vit medelålders man, sådana som jag ska tycka i det här samhället. Hade jag varit homosexuell, kvinna – ung kvinna eller invandrare – då hade det inte funnits samma förväntan på att jag ska ha tolkningsföreträde.

Har din bild av samhället förändrats sedan du började med satir?

– Samhället har förändrats något kopiöst. Framförallt vad gäller polarisering. Den så kallade åsiktskorridoren har fullständigt rasat. Semifascistiska uttalanden kan skrivas på ledarsidorna och det är någonstans ”okej”.

Präst, konstnär, satirtecknare – vad är du mest?

– Mest präst, men det flyter ihop.  Att vara präst är för mig en konstnärlig disciplin. Tron överhuvudtaget, eller religion, borde räknas till konstformerna. Då hade allt blivit mycket lättare. Religion handlar om en gestaltning av en djupare verklighet där man kan lyfta in lekfullheten och någon poetisk förståelse av tillvaron. Humor och satir handlar om lekfullhet, handlar om att förändra proportioner och perspektiv och ibland uppstår lustigt och löjligt som väcker skratt. Så vad jag gör som människa är samma skit som när jag gjorde när jag var fem-sex år – hade projekt för mig, livstydningar. Det är det jag har fortsatt med.

Hur har du tid..?

– 40 timmar i veckan är jag präst.?Men jag är vigd till präst och man är gift på kvällen med. Sen målar jag när familjen har lagt sig. Satirtekningarna poppar upp då och då – ibland på pendeltåget, ibland när jag sitter på toa. Många undrar hur jag hinner, men det är för att jag gör saker som syns. Jag har nog mindre arbetsbelastning än en högtadielärare till exempel.

Hur ser du på uppmärksamheten?

– Jag vill använda den till något bra. Jag är följsam och flyter med. Satiren kan jag sluta med när som helst, men jag behöver skapa. För mig är konstnärskap en blandning av lekfullhet och tvångsmässighet. Utan skapande hade jag nog fått behandla det som en beroendesjukdom. Alla människor skapar, men vi får för oss att vissa sätt är konstnärliga, andra inte.

Lekfullhet verkar viktigt..?

– Ja, på många plan. I religion är det livsfarligt att vara utan lekfullhet. Det dödar människor. Det blir väldigt svartvitt och ger en platt världsbild. Det som är utmärkande för en fundamentalist är att han saknar humor.

Finns det förväntningar på prästrollen?

– Synen på präster utanför kyrkan är ganska absurd, och det är väl Ingmar Bergmans fel. Många tänker på präster som på biskopen i Fanny och Alexander.Och är man inte som präst på det viset geniförklaras man. Alla präster får nog höra att ”hade alla präster varit som du hade jag gått i kyrkan”.

Hur gör man ett bra jobb som präst?

– Det går inte mäta. Men jag är nöjd när jag inbillar mig att det har skett ett genuint möte, där jag har fått vara med i en liten del av en större process där människor har funnit tröst eller ork att leva, eller för den delen mod att dö. Har jag fått vara en liten del av det känns det gott. Som präst skördar man sällan det man sår. Men det får man lära sig leva med.


Publicerad: 05. augusti 2017 06:00
¨

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få lokala nyheter
från Lokaltidningen Trelleborg

Startsidan just nu
Politiken
Mest lästa
Ekstra Bladet
Senaste nytt
Ekstra Bladet
Mest lästa